Nakna sanningen del 1

mars 31, 2016 7 av Jess

Den 15 oktober 2015 tog jag BORT min magsäcksoperation  (gastric banding) läs HÄR dvs gjorde min magsäck hel och helt normal efter 11 år med problem och utan resultat. När jag gjorde operationen var det vrist på kunskap och en ytterligare flykt från att gå den långa rätta vägen med kunskap och fakta. Eller jag trodde väl att det skulle vara enkelt och alla problem lösta och vips så var jag ”smal” haha helvete heller, skadan sitter inte i fettet utan i skallen, beteenden, vanor . Och i alla VARFÖR? Sitter svaren . Vet jag mina varför så kan jag lösa allt jag vill.

Min viktminskning jag gjort senaste tiden har jag gjort med kunskap (mer kunskap än innan ej klar)  , träning och kost men jag jobbar framförallt med min hjärna , tankar beteenden. Dvs jag gick ner 50kg av ren vilja ej pga någon operation för den funkade ej, den gav mig problem i min vardag och svårt att sova pga smärta och kräkningar när magmunnen slappnade av .

Bilden är från förra året när jag blev HEL från onödiga grejer i min kropp. 

 

Efter att jag opererat min kropp tillbaka till ”normal” Och med hjälp och stöd av kunniga så gick några månader med fullt fokus på att lyckas med min kropp och viktminskning men största fokus var bra mat! Det gick bra !!! 

Men en dag så mötte jag henne igen ”offerkoftan Jessica” på min ena axel dvs ett möte med mitt ”gamla jag.”

Henne jag ej ville ha kontakt med mera, henne jag valde att lämna när jag tog tog tag  i mitt liv. Men hon ville ha mig tillbaka så klart -herregud vad lätt det är att hamna i samma mönster som innan, tänk vad kroppen minns. precis som läkarna sa på sjukhuset ”eftersom du inte vill ha en ny överviktskirurgi som vi erbjuder dig NU Jessica så önskar vi dig lycka till…. Nu kan du äta massor igen men gå inte hem och ät som förr bara för att du kan! HEJ DÅ!  -sparkade dom upp i ansiktet på mig”

Idag bestämde jag mig att JAG äger mitt liv INTE HON!

Vem var HON då?  Den gamla Jessica ? dvs hon jag var rädd för att möta då jag var rädd för att misslyckas åter igen. Den Jessica som hade ont överallt, sov med 7 kuddar i sängen pga smärtor och kramper i ryggen , bortförklaringar, lögner och vägde 152 Kilo, den Jessica som kunde äta 2liter glass, godis och lite chips på det om hon ville efter maten och det ”ville hon ju” så klart eller ”ville” var väl fel ord… Hon gjorde det för att trycka bort sorgen i hjärtat och smärtan i kroppen. Den Jessica som valde att acceptera läget men gick i olika kassor på affären för att hon skämdes över det hon handlade, den Jessica som hade koftor varje sommar för att dölja sin kropp hur varmt det än var (hon är van nu så hon ej svettas mer.) åt fasat hon var mätt osv osv . 

Hon gjorde hon det för att det inte fanns en gnutta kunskap om mat och ingen gnista att orka tappa 75-80 kg på egen hand. Det var för mkt!! 

 Här är hon, jag känner henne inte. Hon skrämmer mig.  Hon ljög massor och hittade på saker för att överleva sin vardag.

  

 Att man kan må så dåligt och dölja det så bra är helt makalöst. Inte konstigt att ”jag” gått in i väggen efter ÅR av inre smärta och stress. Att må så dåligt och vara en avlastnings central för vännernas problem utan att få frågan HUR MÅR DU JESSICA PÅ RIKTIGT OCH VEM ÄR DU? Ingen frågade jag var ju lugn snäll stabil och rolig utåt. 

Från ung sportig tonåring till detta vrak. 

Stressen och det traumatiska jag ville ifrån och dövade med mat det började i tonåren när jag träffade min kille som sedan dog och försvann från mig med massor av olösta svar. Min dåvarande pojkväns död blev år 2003.  Straxt innan slutade jag med hockey  som jag spelat hela mitt liv pga en skada i knät som aldrig läkte (oxå det av okunskap och att ej lyssna på kroppen.)

Dagen efter begravningen knöt jag ihop min mun och pratade aldrig (begravningen blir ett kapitel för sig själv) om vad som hade hänt mig & min kille. Jag pratade inte med en enda människa och ingen hjälp var det tal om. Jag ville bara överleva livet på något sätt. Min mamma pratade med mig ibland men det var inga detaljer och vajrken jag eller hon förstod ju att jag tagit väldig skada av detta som hände runt om kring min pojkvän och hans död. 

Ibland kunde till någon kompis/bekant dra till med att jag hade en pojkvän en gång som dog i en ”bilolycka” (det var den lögnen  om bilolyckan jag sa så många gånger att jag tillslut nästan (än i dag kan tro att den är sann). Jag sa den tillräckligt många gånger så det blev min sanning . 

  

Han var uppväxt i en sekt i smålandsstenar , innan jag fick veta det tog det ett halvår för att han trodde jag skulle dömma honom. Vi var så kära i varandra och i den sekten var det absolut förbjudet att umgås med människor utanför deras sjuka tro (jag har haft så mkt hat mot dessa ska ni veta DOM som tog hans liv). Det var förbjudet att använda dator, se på tv, gå i vanlig skola med alla andra barn, läsa tidningar, njuta och ge sig själv en resa eller liknande. Min kille var yngst i sin syskonskara och hade äldre föräldrar (i början hittade han på för mig att hans mamma var hans mormor för att han skämdes så) hans syskon var högt uppsatta ledare i sekten . Min pojkvän lämnade sekten och var redan långt på väg ur när jag träffade honom. Problemet var att han hade ingen om han lämnade skulle han aldrig få träffa sina föräldrar mer, han hade inget boende, kontaktnät och  han skulle bli utfryst och pressas psykiskt så han antingen kom tillbaka eller lämnade jorden sa dom

Jag var den enda som fanns för honom och så klart skulle vi klara allt tillsammans vi var ju ETT!!!  Där började jag glömma mig själv, jag var medberoende.

Jag minns så väl en händelse, en av hundra.  (jag vet inte hur gammal jag var eftersom mitt minne ang År är totalt borta) under vissa tillfällen så var vi i Småland och smög in i hans föräldrars hus mitt i natten. (Hans föräldrar släppte in oss var så gulliga eftersom dom ej kunde släppa sin lilla son så fick även jag en chans plats i deras hjärta , dom såg att jag ej var farlig utan gjorde honom glad och lycklig.) Vi var hos dom i smyg och fick absolut inte visa oss i fönster eller gå ut för det kunde vara farligt, framförallt farligt för dom som hade en föredetta sektmedlem och en ”oren djävul” i deras hus – dvs lilla jag ! Dom hade bäddat till ossi olika rum men det vägrade vi. Eftersom vi var så rädda att lämna varandra sov vi i samma ändå. Jag minns hans gamla mor med kjol och en sjal på huvudet så varm och kärleksfull men ack så förstörd . Usch jag blir riktigt berörd när jag tänker på henne. På morgonen gick jag och fixade mig i ordning på toan det sista min kille sa innan jag gick var, -”var försiktig”!  Jag förstod inte riktigt vad han menade och tänkte inte på det. Efter duschen öppnade jag ett litet fönster som vette ut mot entrén. 

4minuter efter det bankade det överallt på huset, jag sprang ut till min killes rum och frågade vad som händer?. Han låg på golvet och tog handen på min mun TYST jess, GÖM DIG! Och drog ner mig på golvet i hans rum. (Persiennerna i hela huset var så klart neddragna sedan innan) men vi såg dom svara skuggor utanför som försökte se in mellan springorna. Det var en enplans villa som skakade!  Det sprang folk runt huset och slog på dörrar (det var dom, sekten) väggar skakade och fönster. Dom skrek öppna -ut med dom orena & Jimmy får ej vistas i huset, djävulen och allt vad som dom nu skrek om oss. 

Jag låg helt förstelnad på golvet kände hur chocken  for igenom min kropp och mins hur jag sneglade ut från rummet, ut i hallen och in i allrummet. Där låg hans 75 åriga far och grät under köksbordet och hans mor gömd under en diskhandduk helt stilla nedanför kylskåpet och snyftade med ansiktet gömt i händerna jag såg att även hon grät.

Dom fortsatte banka i 30 min, trettio minuter kändes som 5 timmar av skräck! Dom ropade att dom sett mig osv.  Jag var livrädd, så rädd att jag skakade. Jimmy viskade om och om igen -förlåt, det blir bra, förlåt, det ska bli bra, var inte rädd och höll min hand hårt. Trots att jag bearbetat detta i dag så kan jag känna dofterna och se allt jag såg från trasmattan jag låg på.

Jag försvann när jag som tånnåring började försöka rädda Jimmy. Efter det har jag varit till för att rädda människor Det var jag bra på eller var jag det inte? Jimmy dog ju för att jag inte klarade att rädda honom från DOM. 

Vi blev jagade, gömde oss alltid, folk hade koll på oss när vi var i hans hemtrakter Småland men vi var lika rädda i Sthlm och hade ett öga i nacken. Vi blev prejade av vägar, jagade och det slutade att han var så hyper nervös att han skakade, kroppen slutade fungera, han kunde inte sova och dövade sin smärta med alkohol. Han skrek i sömnen , vi vaknade 3 gånger per natt och bytte lakan för dom och även jag var blöta av hans svett. Jag visste inte hur man skulle få hjälp och jag visste inte hur jag skulle berätta om en sekt som var helt galen. Ingen skulle tro mig . Jag kunde inte koncentrera mig i skolan , gick från lektionerna i skolan och blev osäker på mig själv. Jag skolkade mer och mer och gick även upp i vikt och slutade träna…..

En dag ska jag berätta mera och hur dom  tog livet av en ung fin kille som hade kunnat leva sina bästa år nu. 

Dit jag vill komma med detta inlägg är att jag nu sagt hej då till gamla Jessica igen för andra och sista gången . Denna gång vet jag vad allt beror på. Nu gäller det bara att börja leva som jag vill igen. 

Det är inte synd om mig, jag är tacksam över livet och min story. Jag är glad att jag börjar leva igen och jag ska klara det. Jag ska njuta av livet tills jag dör. Och ingen ska få sätta klorna i mig igen. Jag vill vara jag, jag är stolt över mig själv och jag vill inte vara någon annan. Jag är så FÖR att folk ska prata med psykologer eller NÅGON alla oavsett bakgrund behöver lätta sitt hjärta och ta vara på sitt fantastiska liv .

Min tid är dyrbar och jag kommer aldrig att slösa den på någon eller något som inte förtjänar minuterna av mitt liv. Jag kommer från och med i dag köra efter min egen metod som jag tror fungerar bäst . Vi får se om vikten rinner av mig från och med i dag. 

YES TO LIFE, WITHOUT STRESS

KRAM J