Denna känsla.. det är så bra att jag är bekant med den så jag kan utvecklas och jobba med den men samtidigt så energikrävande och läskigt

…. jag har sovit för lite och kroppen gör allt för att inte vila, kroppen spänner sig och strejkar i smärta. Det tar all min energi att ha så ont men ändå kan jag ej vila.

Jag kan inte fokusera, glömmer saker och vill inte träffa någon. Andningen påverkas och jag är nära till gråt hela tiden. Jag känner domningarna i fingrarna som gärna vill sprida sig i armarna men just nu ger det ”bara” tecken på vad som komma skall om jag ej stannar upp. Jag somnar sittandes när jag skriver detta jag tror det var 6e gången nu under denna text.

Den här känslan är otroligt jobbig och jag kämpar dagligen att komma tillbaka från min utmattning. Jag är på god väg men dessa dagar känns det riktigt jobbigt.

Jag kämpar hårt för att komma på rätsida med allt och det viktigaste är att jag och familjen har det bra. Det har varit sjukt mkt nu några månader men nu äntligen så ska vi förhoppningsvis vi få hjälp (en bit på vägen) och min älskade son kommer förhoppningsvis få den hjälpen han/vi behöver och har rätt till… vägen hit har varit svår för mig som mamma så nu kommer det nog ikapp mig lite när jag äntligen fått ”lätta och dela med andra” hur det är. Vi vill allihop få hjälp hur vi och skola/familj/ vänner ska hantera och förstå vissa situationer och strukturera upp vardagen på bästa sätt från behov till behov. Mina barnen är mina skatter💕

Jag är slut i dag och jag får med dåligt samvete  och ångest av krav som att behöva flytta kunder till en annan dag och avboka vissa planer. Det är dags att backa två steg och sikta på sömn,bra mat och lätt fysik aktivitet & total vila i dag.

Jag mår dock mkt bättre än jag gjorde under min värsta period när jag brände ut mig för två år sedan.

Det tar tid att bli bättre… och stress påverkar mig enormt.

Kram