Efter en hel dag i bil är det mycket som skall ner i boken jag skriver. Jag tog precis ett beslut.. att besöka några platser i år som jag är rädd att vistas på. Så att min bok inte bara blir en bok utan ett riktigt avslut för mig, den skriver jag för att bearbeta men även berätta min sanning hur det var….

På Lördag spelar jag och Martina in första avsnittet av podden, jag ser fram emot den. Hoppas ni kommer lyssna.

”Jag låg helt förstelnad på golvet kände hur en kall kår for igenom min kropp hur chocken satte sig på min andning jag fick inte luft, jag mins hur jag sneglade ut från rummet, ut i hallen och in i allrummet. Där låg hans 75 åriga far och grät under köksbordet och hans mor gömd under en diskhandduk helt stilla nedanför kylskåpet och snyftade med ansiktet gömt i händerna jag såg att även hon grät.

Dom fortsatte banka på alla väggar det kändes som en evighet men det varade i ca 30 min, trettio minuter kändes som en dag i en skräckfilm.

Jag hörde röster överallt runt huset, det var män… dom ropade med småländsk dialekt att dom sett mig.. lilla jag, jag var bara ett barn, en ungdom… Jag var livrädd, ville inte vara där allt var så konstigt som att det inte kunde hända i ett vanligt liv och ingen visste om det som hände i mitt liv. Jag ville hem till mamma och pappa jag ville vara trygg. Jag så rädd att jag skakade. Jimmy höll för min mun och viskade om och om igen -förlåt, det blir bra, förlåt, det ska bli bra, var inte rädd dom ska inte då komma åt oss och dom ska aldrig få hitta oss eller göra dig illa. Jag kände hans svettiga kind mot min och såg hans livrädda blick….. ”

Trots att jag bearbetat mycket av detta i dag så kan jag känna dofterna och se allt jag såg från trasmattan jag låg på som att det var igår.