Hemlighetens vana att leva inuti.

juni 14, 2016 1 av Jess

Hej mina vänner , visst är set skönt att inse saker och lära sig mer om sig själv varje dag. 

För några veckor sen var det en jornalist som blev lite intresserad av mitt i lägg jag skrev här i bloggen du hittar det om du klickar HÄR

Hon ville skriva om min story vad som hände ? Hur det påverkat mig osv … Jag tänkte så klart JAAA va kul med någon som vill skriva om något annat än det fysiska!! Absolut ska jag blotta mig en gång till i en artikel, prata om sekten , min pojkväns död och allt hemskt som var runt oss under den tiden vi var utsatta för stress, iakttagelse och förföljda. Hur det påverkat mig och alla konsekvenser samt hur jag tagit tag i det och bearbetat på senaste år.

När jag och Patrik Tell skrev kapitlet om mig hans bok ”Den yttre gränsen” hade jag innan bearbetat mina sorger och smärtor hos en psykolog/sjuksköterska under ganska så täta träffar – tungt tungt tungt att reda ut och blotta för första gången på över 10 år efter dödsbudet. Men det BÄSTA jag gjort!

Patrik och jag hade ett gäng möten där vi båda satt och storbölade och minnen hoppade fram och tillbaka utan ordning. Eftersom det skulle vara en bok med ett syfte så kunde vi inte fokusera på alla dom värsta sakerna utan vi höll oss till en lagom nivå. 

Jag minns att det var skönt men även frustrerande då jag bara ville ösa ur mig hemska saker som inte är normala om man är normalt funtad… Vilket man tyvärr inte är om man lever i den sekten som min dåvarande killes familj lever i.  (OBS ”pojkvännen” är ej mina barns pappa utan ett tidigare förhållande)

Sekten dödade min kille genom att stressa ihäl honom till döds och jag blev medberoende i hans ohälsosamma liv som blev som bestod av förföljelse, hot, psykisktövergrepp och kontrollbehov på honom men även mig.

Nå väl: efter boken släpptes förra året blev det för mkt för mig. Allt jag jobbat med mentalt blev för mkt… Jag hade tagit upp minnen under kort tid som jag glömt bort och tryckt undan i så många år. Då kom utmattningen, och den var väntad. 

Efterssom den var väntad och att jag hade så kunnigt team runt mig kunde jag förstå och läka fortare än vanligt. Visst tar det tid och det kommer ta år av extrem känslighet för stress.

Jag har känt en konstig känsla i kroppen sista veckorna innan intervjun jag skulle göra i dag. Typ som att jag inte minns något, nervös , stressad, ångestladdad… Tankar som ”vad ska vi prata om?”, ”jag har inget att säga”, ”minnet är totalt borta” osv.

Visst minns jag mycket, men min kropp är så van att trycka bort allt så den går i försvar på det viset antar jag.

Jag avbokade mötet med tidningen.

Jag är ledsen, jag är inte redo att dela min story än.. Jag jobbar på det men just nu e jag bara så snurrig i allt och jag blir helt blockerad.

Och tar det en annan gång, det är en för stor och krånglig story att förstå via tel och det tar några timmar. Så jag förbereder min föreläsning som kommer i framtiden i stället eller boken. Tack vare min mentor och Kbk hälsocamp 

Intervjuer gör jag gärna men helst fysiska då jag behöver tid och utrymme att visa hur sjukt allt var. 

Bild : från ” mitt” kapitel ur boken Den yttre gränsen